live love laugh

jag vill att all ska veta exakt hur det ligger till, för jag är så trött på att folk klagar på att jag mår dåligt när det va jag som dumpade.

så här får ni det, exakt som jag känner från början till slut.

dagen efter jag hade gjort mitt livs största misstag så inså jag någonting, jag insåg att det är pojken jag älskar och absolut inte kan leva utan, så jag förklarade det, rakt upp och ner, och till svar fick jag ''-.-'' .

det gjorde väldigt ont... visst, jag förstår att han skulle tyckt att det var för tidigt att säga eter en dag, men det tyckte inte jag och jag sa som jag kände, och jag förstår bara inte det svaret eftersom han dagen före sa att han skulle vänta på mig om jag någonsin ville ha honom tillbaka.

så nu sitter man här och vet inte om man sk skratta eller gråta, allt är bara så otroligt jobbigt, han svarar inte ens längre och allt jag begär är att få träffa honom en gång, men det har inte förändrats ett dugg.. jag vet inte om han är rädd för vad som ska hända, eller om det är såhär han vill ha det. men det är iallafall såhär exakt såhär jag känner.

och alexander jag vill att du ska förstå att allt jag ville ha va en chans... du fick så många.. men jag kan innte få en ?

så många tårar och skratt vi delat, men jag kan inte ens få en chans...

jag älskar dig och det kommer jag alltid att göra på något speciellt sett, men du behöver mig intee längre och det sårar mig så otroligt mycket.. och du säger saker som '' men du har väl gått vidare nu '' jo, på något sett har jag väl börjat göra det, jag har sakta men säkert börrjat förstå nu, att ag inte är den jag en gång varit i dina ögon, men så länge du är lycklig så hoppas jag att du en gång kan se mig in i ögonen och förstå vad jag menar, snälla..

ge mig iallafall en chans att förklara.. det är inte rättvist att folk inte ska kunna se mig gråta utan att undra om jag är dum, efetrsom det va jag som fick vårat förhållande att sluta såhär, men jag vet inte hur jag ska se på dethär längre, jag lämnade aldrig dig, jag lämnade oss... något jag aldrig skulle ha gjort.

nu sitter jag här och vart jag än tittar i mitt rum så finns du där, i varenda sak, tavlan, nallarna, ja tillochmed ett foto på oss har jag kvar bredvid sängen, för jag vågar inte ta bort det, jag vågar inte se hur det skulle kännas... och över sängen sitter pplastrosorna du köpte och orden ''den dagen dom här vissnar, den dagen ska jag sluta älska dig.'' jag vill fortfarande tro på dom orden...

men resten är upp till dig nu, jag har gjort allt jag kan.