live love laugh

det är helt sjukt vad jag bara vill att det ska bli den 16e maj nu! att få åka till eric och hans familjs lägenhet i spanien, så skönt att komma bort från sverige ett tag, speciellt med min älskade pojke.

men just nu ser jag först och främst fram emot sälen resan vecka tolv, ska bli helt okej det med!

... så bjuder jag på en novell som jag skrev för att tag sen som svenska uppgift, vet inte varför, ville bara att ni skulle få lite läsning. 

kärleken är blind.

Att det värsta redan har hänt, det är något jag har försökt inbilla mig själv en väldigt långt tid.  Efter alla saker som har hänt. Så här ska ni få historien om mitt liv från allra första början, i form av dagboksskrifter och även bara lösa tankar.

Kära Dagbok.

Det är över nu… efter åtta månader, nu är allt slut. Jag skrev exakt som det var, han vägrade ju träffa mig… vad skulle jag göra då? Han skrev sen att han precis satt sig på moppen för att möta mig, men var allt detta bara för att få mig att få dåligt samvete?  Jag sms:ade Sara, hans lillasyster. Hon sa att han satt och tittade på TV, ska jag tro henne? Jag vill inte tro henne… å, jag är så förvirrad, så ensam. Underbara dagbok du är den enda jag kan prata med. Vad händer nu egentligen? Nu när allt är över.

Jag slog ihop boken med en smäll och slängde den till andra sidan rummet, trött var jag, riktigt trött! På allt.

Dagen efter kändes allt som vanligt, vaknade och tittade på telefonen, med hopp om ett ’’god morgon älskling’’ men hoppet försvann så fort jag tittat på telefonen och med ens återvänt till verkligheten. Det fortsatte så i några dagar, det var jobbigt att kliva upp, som tur var så var det ju fortfarande sommarlov, mina dagar fortsatte någorlunda normalt, gick upp på morgonen, fixade mig och umgicks med mina vänner. Men nog blev det svårt, det blev svårt att inte hamna i samma kretsar, jag vet att han inte ville det, men vad skulle jag göra åt det? Veckor gick, tillslut så tyckte jag att det fick vara nog, nog ska väl jag få vara med en av mina bästa vänner, trots att det är hans lillasyster?

Jag hade försökt prata med honom två gånger redan, men det slutade med att han vägrade lyssna och förstå allvaret i det hela och jag brast ut i gråt. Men den här gången så skulle det bli annorlunda! Men vad gör man, när man går in till hans rum, känner hans lukt och det börjar redan svida i ögonen, ska det vara så svårt?

 Kära dagbok.

Helvete! Jag försökte prata med honom idag igen, men det går inte! Han vägrar ju lyssna, hopplöst! Jag umgicks med Sara för första gången på evigheter, bestämde mig för att göra ett försök till att prata med honom, jag kände att jag höll på bryta ihop. Så jag reste mig upp för att gå, men han tog tag i min arm och drog mig intill sig, jag ville bara stanna där i all evighet samtidigt som jag visste att jag borde bara slita mig loss och springa där ifrån. Fan dagboken, det här är helt sjukt! Jag orkar inte, hur kan man inte bara bryta ihop i ett sådant läge?

 Jag orkade inte skriva mer, jag kände tårarna rinna och sakta en efter en droppa ner på papperet så bläcket på vissa ställen blev näst intill oläsligt. Jag grät, jag grät som så otroligt många gånger förr, jag grät, som vanligt, och jag var så trött på det.

Ytligare några veckor gick, och saker förändrades, han började kalla mig saker, jag började vänja mig vid att få en spydig kommentar eller bli nertryckt varje gång jag loggade in på facebook eller MSN. Ibland kunde det till och med komma något enstaka sms där han klagade på att jag betett mig som en hora eller allmänt varit en idiot. Jag började bli van, det var det som var det värsta, jag blev van vid att bli behandlad som skit.

Jag hade märkt redan innan det tog slut mellan oss att någonting inte var som det skulle, att han kanske började tappa känslorna, men vad vet jag, det var ingenting jag ville inse då. Han hade pratat mycket med två av mina vänner, det visste jag, jag visste det mycket väl men ville inte tänka på det på det viset. Men vi började snacka mer igen, jag och han alltså, vi började prata som vänner.

Jag skulle till Norge bara några veckor senare, men det kändes så fel, så fel att veta att han har släkt i Norge och till råga på allt egentligen skulle följa med. Så det blev en tuff resa, men jag stod ut, jag köpte en sak till han och hans lillasyster för att visa att jag tänkte på dom då jag var borta, nu ska det bara lämnas till honom också, hur nu det ska gå.

 Kära dagbok.

Jag sitter på tåget på väg hem från Norge nu, det har varit ganska svårt att inte tänka på honom måste jag erkänna, hela resan har byggt på tankarna av honom, att han egentligen skulle ha varit där med mig. Men när jag kommer hem ska jag lämna det jag köpt till dom, undrar vad han säger, jag ringde Sara nyss förresten, hon hade sagt att jag skulle hälsa Norge från henne, så det är klart jag har gjort det, men nu ska jag försöka sova en stund, sätta på lite musik och bara tänka en stund kanske, det är det absolut bästa som finns många gånger.  

Jag la ifrån mig dagboken i det lilla facket på stolen framför och stoppade hörlurarna i öronen, slöt ögonen och somnade nästan direkt.

Efter någon vecka så tog jag mod till mig, och efter en träning så bestämde jag mig för att åka till honom och lämna det jag köpt. När jag kom fram så var bara hans mamma hemma, vad hade jag kunnat förvänta mig, han visste att jag skulle komma, så han hade precis åkt när jag kom. Hans mamma öppnade och hon var den enda som var hemma. Jag gav henne sakerna och skulle precis vända mig om, då frågade hon hur jag mådde. Det var som att någon tryckte på en knapp som fick mig att bryta ihop, jag kunde helt enkelt inte hålla det tillbaka, tårarna rann och hon kramade om mig och sa: - Kan du inte komma tillbaka, vi saknar dig allihop…

God natt dagboken!

Jag orkar inte skriva idag, jag orkar ingenting verkligen! Hennes ord, de upprepas om och om i mitt huvud, jag kommer aldrig kunna somna, jag kommer gråta mig till sömns, igen! Jag orkar verkligen inte med det mer, varför kan allt inte bara bli som vanligt igen, innan den där tisdagen i november, varför kan jag inte bara sluta vara så jävla kär?

När jag vaknade dagen efter så tänkte jag inte så mycket på gårdagen, jag hade fått tack sms från Sara och till och med från honom hade jag fått ett enstaka litet tack. Dagarna fortsatte i samma takt, jag mådde dåligt, men började vänja mig. Men så en dag så blev det bara för mycket.

 Dagboken!!

Han visste att det bara var han som kunde stoppa mig, jag har sagt det så otroligt många gånger! På så otroligt många olika sett, han måste ju bara ha vetat… han visste om mitt problem, men jag kan inte betyda ett piss för honom längre, han brydde sig ju inte, han gjorde ingenting, han visste, han visste så väl, varför stoppade han mig inte…

Efter det han skrivit på facebook den kvällen, just de orden ’’fattar du hur mycket skit jag fick av dig de åtta månaderna?!’’ dom orden var det som tillslut fick mig att falla till botten. Jag kunde inte andas, det kändes bara som att någonting inom mig pressade ut luften lika snabbt som den kom in igen, jag stoppade fingrarna i halsen för ett sista hopp att göra det ogjort, men saken var gjord och jag kunde ångra mig hur mycket som helst, men det var för sent. Ambulansen var på väg nu, mamma var livrädd och hon kom upp tillsammans med en kvinna och en man, dom började fråga frågor medans det enda jag ville va att skrika. Jag va rädd, rädd för att behöva ta blodprov, mamma visste inte, ingen visste, förutom han. Och ingen annan skulle någonsin få veta, hoppades jag.

När ambulansen anlänt till Gävle sjukhus så hade det lugnat sig, jag kunde andas skapligt normalt men jag var ljuskänslig, jag minns hur jag slöt ögonen kraftigt när båren rullades ut ur ambulansen och in i det ljusa sjukhuset, det var vitt överallt. Jag fick vänta ett tag, jag försöka öppna ögonen mer och mer, men det kändes som att någon satt i mitt huvud och slog med en hammare så fort ljuset blev för starkt. Jag fick åka hem samma kväll, som tur vad så slapp jag blodprov.

Dagarna fortsatte och jag gjorde misstag på misstag, allt jag gjorde blev fel, rykten skapades och jag blev utmålad på alla möjliga sett, men mina vänner stod där vid min sida i alla lägen och en dag så förändrades allt.

Kära dagbok.

Jag tror jag är kär, jag tror jag är kär igen på riktigt.