live love laugh

jag skulle kunna sitta här och skriva i evigheter, i timmar, dagar, veckor, jag skulle kunna skriva i år... om varenda dag av längat efter dig, hoppet att du fortfarande finns här bland oss.
nog är det jobbigt att gå förbi området där jag spenderade i stort sett varenda dag tills du blev sjuk...
varje dag efter skolan, på helger, lov, när jag sov över... jag va hos dig jämt.
jag mådde bra hos dig, dendär speciella lukten som man aldrig glömmer, dina speciella julprydnader som jämt satt på samma ställe och alla gånger vi bakade pepparkakor...
jag minns första gången jag vågade sova själv på beddsoffan.. jag kände mig så stor.
när jag satt på din gråa mjuka matta och tittade på cartoon eller när jag kollade på dina smycken eller din 5-kronors samling...
alla gånger jag testade dina klackskor och kände mig så stor.
men jag växte upp, va inte hos dig lika ofta, men jag va där, det gjorde så ont att veta att du började bli sjuk... jag ville inte insé det, det gick bara inte.
jag minns ditt leénde när jag hälsade på, och kolorna du alltid åt, och polkagrisar! du ville alltid ha polkagrisar ett tag.. haha.
sen fick du flytta, bort från stället du spenderat i stort sett hälften av ditt liv, bort från stället där jag växt upp, bort från både ditt och mitt hem. och du blev sjukare... jag började insé det nu, men jag ville inte ha den bilden av dig,  jag ville se dig som den underbara och glada människan du va... jag slutade hälsa på lika ofta, trots att jag visste att du uppskattade det så otroligt... jag ångrar det nu,´jag ångrar det så otroligt.
jag minns så väl den där dagen för två år sedan, jag och linn hade precis klätt granen hemma hos pappa när mamma ringde och berättade, jag minns att jag knappt visste hur jag skulle reagera, och det vet jag nog egentligen fortfarande inte.... det enda jag vet, det är att jag alltid kommer att älska dig.